Detta låg kvar i mitt utkast från igår så denna onsdag blir det två inlägg. Håll tillgodo.
Hej på er! Början på den här veckan har varit både rörig och förvirrande. Arbete och andra jobbigheter har hopat sig, sömnen har blivit lidande och känslan av otillräcklighet har varit maxad. Den här morgonen höll jag på att missa ett möte, glömde helt bort att jag skulle byta däck och försökte sedan jobba ikapp med stress flåsande i nacken. Lunchen blev inte av förrän 14.45 och vid det laget var blodsockret minst sagt på svaj.
Men verkligen värt väntan. Vi svängde nämligen in på vår kvarterskrog och åt schnitzel. Så gott!
Väl hemma igen höll solen på att gå ner över hustaken och kastade ett gyllene novembersken in genom vardagsrummets fönster.
Varje gång jag upplever de här små, vackra ögonblicken som jag nog tagit lite för givna under alla år i vårt hem tänker jag ”tänk om det är sista gången jag får uppleva just detta här”.
Det är en vemodig känsla. Jag håller på att ta farväl av allt på den här adressen och har börjat döstäda.
Och på tal om döstädning så vandrar tankarna till Vita Arkivet. Är det någon av er som har fyllt i det?
Jag tänker att det egentligen är något vi alla borde göra.
Vi vet aldrig hur många dagar vi får.
Jag har också börjat fundera på hur länge jag kommer få ha min Boris hos mig. Han är tio år nu och när jag läste på om labradorers livslängd såg jag att de i genomsnitt lever ungefär 10–13 år.
Andra grejer jag sökt efter på sistone är den här gyllene kimonon från Zara. Den verkar inte gå att få tag på någonstans och jag grämer mig lite. Så himla fin den hade varit att ha i garderoben! Men det är nog ett klassiskt impulsköp? Man får syn på något i sitt flöde, blir fullständigt besatt och plötsligt känns det som att man inte kan leva utan just det plagget. Haha!
Säkert hundra procent polyester också, så det var väl lika bra att jag inte fick tag på ett eget exemplar. Nu tänker jag istället leta efter en vintagekimono i siden. Gärna med vackra broderade blommor på ryggen. Att svepa in mig i under vintern här hemma och sedan ta med ner till Frankrike.
En annan kul sak är att jag har börjat använda hårnål. Det funkar bra nu när mitt hår blivit så långt! Den här är från Sezane.
Håret blir ju så himla slitet under vintern med alla tjocka koftor, halsdukar och ytterplagg som skaver mot nacken. Så himla smidigt att bara snurra upp det i en knut och fästa med en hårnål. Både fint och praktiskt!
Jag vill börja med att tacka för alla fina meddelanden, samtal och varma ord jag fått sedan dokumentärserien Du måste gå släpptes på SVT tidigare i veckan. Det har varit några väldigt känslosamma dagar och jag är både berörd och tacksam över det fina mottagandet.
Jag är en av kvinnorna som medverkar i serien och berättar om mina erfarenheter av att leva i en våldsam relation. Det är förstås väldigt sårbart att dela med sig av den här sortens erfarenheter. Jag kliver helt klart utanför min egen integritetsgräns när jag berättar om så privata delar av mitt liv i nationell tv. Min lilla mamma medverkar dessutom och delar sitt perspektiv som förälder. Det betyder mycket för mig att hon ville vara med, men det gör också hela upplevelsen ännu mer personlig.
Under åren har jag tackat nej till både intervjuer och förfrågningar från bokförlag. Jag har velat äga min egen berättelse och själv bestämma vad jag vill dela, när och i vilket sammanhang. Genom mina egna kanaler har jag kunnat föra den viktiga dialogen om mäns våld mot kvinnor på mina egna villkor. På så sätt har jag kunnat värna om min integritet, behålla kontrollen över mitt eget narrativ och samtidigt bidra till att sprida kunskap om ämnet.
Men den här gången valde jag alltså att tacka ja. Och det gjorde jag framför allt av tre anledningar.
För det första vill jag inge hopp! Jag vill visa att det faktiskt går att skapa ett fint, tryggt och meningsfullt liv efter att man har lämnat en destruktiv relation. Att det finns en framtid även när allt känns nattsvart och man inte har möjlighet att se en framtid i frihet.
Jag vet hur det känns att befinna sig i en situation där man har svårt att se någon väg framåt. Men jag vet också att livet går att förändra, att man kan få uppleva kärlek, trygghet, glädje och frihet igen.
För det andra vill jag bidra till att förebygga våld i unga relationer. Jag önskar att vi pratade betydligt mer med ungdomar om varningssignaler, gränser, kontroll och psykiskt våld. Om hur en trygg, respektfull och jämställd relation faktiskt ska se ut. Både tjejer och killar behöver få kunskap och verktyg för att förstå när något inte står rätt till. För våld börjar oftast inte med slag. Det kan börja med svartsjuka som förväxlas med kärlek, begränsningar som smyger sig på eller en kontroll som gradvis blir en del av vardagen. Genom ökad kunskap kan vi som uppmärksammar ämnet hjälpa någon att känna igen signalerna i tid. Innan relationen hunnit bli så destruktiv att det känns omöjligt att ta sig därifrån.
Och för det tredje vill jag bidra till större civilkurage. Jag önskar att fler vågade se, fråga, agera och lägga sig i. Våld i nära relationer är inte en privat angelägenhet. Det är ett samhällsproblem och något vi alla behöver ta ansvar för. Ibland tror jag att vi är så rädda för att trampa någon på tårna eller lägga oss i sådant som vi uppfattar som privat att vi hellre tittar bort. Men tänk om just den där frågan, omtanken eller utsträckta handen kan göra skillnad för någon som behöver hjälp. Vi behöver våga bry oss om varandra.
För två veckor sedan föreläste jag för ett fyrtiotal gymnasieelever om mitt företagande och vägen dit. Jag berättade bland annat om mina destruktiva tonår, om de val jag gjort längs vägen och hur jag så småningom byggde upp mitt företag och ett liv som jag verkligen trivs med. Om att ens bakgrund inte behöver bestämma ens framtid. Det var en fin upplevelse. Efteråt fick jag ett meddelande som gjorde mig både glad och rörd, och jag gick därifrån med känslan av att det här kanske är något av det mest meningsfulla jag kan använda mina erfarenheter och min plattform till.
Flera har skrivit att serien stärkt dem i beslutet att lämna en destruktiv relation. Andra berättar att de fått större förståelse för vad någon i deras närhet går igenom och hur de kan vara ett bättre stöd. Och det var ju precis det vi hoppades på! Jag vill inte att min historia bara ska handla om det mörka. Jag vill framför allt att den ska handla om allt det som kom efteråt och om ljuset i livet. Om livet. Möjligheterna. Kärleken. Friheten.
Och om att det aldrig är för sent att skapa sig en annan framtid.
Har ni sett Du måste gåpå SVT än?
Ring Kvinnofridslinjen 116 016 om du behöver hjälp och stöd.
Förra veckan satte jag mig ner och gjorde en publiceringskalender för våra sociala medier. Jag bad också min kollega Theoni komma hem till mig så att vi kunde fotografera lite nytt material med våra kläder. Dels det som finns i sortimentet just nu men också för att visa hur man kan kombinera nya plagg med gamla favoriter från tidigare kollektioner. Vi har ju så många fina, återkommande kunder som redan har en hel del av våra plagg i garderoben och jag tänker att det kan vara roligt att bjuda på lite inspiration kring hur man kan använda dem på nya sätt.
Så detta inlägg innehåller alltså reklam för min egen verksamhet. På bilden ovan har jag kombinerat ett par beiga byxor från By Malene Birger med en scarf från MQ och vår egen jumper i kashmir och merinoull. Och den där jumpern är så otroligt mjuk, skön och fin. Ett sådant plagg man helst vill bo i hela hösten och vintern.
Samma outfit fast i brunt. Just den här är slut i lager så lyllos dig om du har hunnit lägga vantarna på jumpern Minou. Just nu finns den i benvit, marinblå och ljust blå.
Det är är en favorit som borde få mer uppmärksamhet. Den är vacker året om men släpptes på sensommaren. jag tänker mig en julafton dock in denna vackra rda klänning. Super til höga stövlar så här. Heter Elsa och är i 100% viskos.
Här ser ni Theoni i ytterligare en viskosklänning från vårt höstsläpp. Jag tycker så mycket om det småmönstrade tyget i varma terrakottatoner! Modellen är dessutom väldigt fin i omlott som gör att den faller mjukt och passar många olika kroppsformer.
Idag skriver jag ett önskeinlägg! Jag fick nämligen den här kommentaren från en läsare:
”Tack för allt du delar med dig av ❤️ Det här är en av få bloggar som jag regelbundet följer. Det är mycket beroende på den fantastiska blandningen av inspiration, allvar och livet, men också för att du har en kvalitet i din skrivna text och i bilderna. Inläggen känns alltid genomarbetade och med en tanke bakom. Eftersom du bjöd in till att fråga om något mer vi är nyfikna på så skulle jag gärna höra mer om ditt te. Du skriver mycket om processen att ta fram nya klädkollektioner men inte så mycket om hur du tar fram dina teblandningar och tanken bakom just dem. Kanske ett önskeinlägg i framtiden?”
Så roligt att få en sådan önskan! Och tack för de fina orden. Jag tar tag i detta direkt för faktum är att jag själv har funderat mycket på det här.
Jag inser att jag skriver betydligt mer om våra kläder än om våra teer. Det finns en affärsmässig förklaring till det. Kläderna har högre marginaler och ett betydligt tajtare försäljningsfönster. En kollektion ska lanseras, kommuniceras och säljas under en relativt kort period, medan våra teblandningar finns kvar i sortimentet över längre tid.
Men en av anledningarna till att jag överhuvudtaget ville arbeta med te från början var ju just berättelserna. Det finns otroligt mycket att förmedla kring denna fantastiska dryck. Allt från odling och produktion till råvaror, smaker, traditioner och ritualer. Hur samma teplanta kan ge helt olika sorters te beroende på hur bladen behandlas. Hur temperatur och bryggtid påverkar smaken och hur olika örter, blommor och kryddor kan kombineras till något fantastiskt.
Jag vill också berätta mer om själva ritualen kring tedrickandet. Den där stunden när man sätter på vattenkokaren, väljer sin blandning och sedan ger sig själv testunden.
Det finns också en väldigt spännande, modern utveckling kring hur vi använder te. Kallbryggda och fermenterade teer får större utrymme som alkoholfria alternativ vid middagar och som bas i drinkar. Det finns så mycket mer att göra med te än att bara servera det klassiskt varmt på påse.
Jag ska absolut bli bättre på att berätta om den här delen av vårt sortiment.
Men hur började då arbetet med våra egna teblandningar? Häromdagen berättade jag historien om hur idén till te föddes under en familjeresa till Sri Lanka och hur jag sedan byggde vidare på den när jag startade K LAGERQVIST. Vad jag däremot inte berättade var att min ursprungliga plan faktiskt var att arbeta direkt med en leverantör på Sri Lanka. Vintern 2019 hade vi lagt en stor beställning på fem fantastiska teblandningar som vi hade valt ut till vårt kommande sortiment. Jag var så otroligt förväntansfull för det här skulle bli en viktig del av mitt nya varumärke och jag såg fram emot att få hem produkterna. Men så kom pandemin.
Sri Lanka stängde ner, landet gick in i lockdown och militären patrullerade gatorna. Det var omöjligt att få hem våra teblandningar. Hela planen gick i stöpet och jag fick tänka om.
Ungefär ett år senare anlände för övrigt en stor pall med fuktskadade handdukar och stråhattar som jag hade betalat en mindre förmögenhet för att frakta till Sverige. Ja, herregud. Det är förstås en helt annan historia, men jag kan säga att jag knappast var ensam om att som företagare få slicka såren både under och långt efter pandemin. Så många planer som fick ställas in, leveranser som aldrig kom fram och pengar som gick upp i rök.
Nåväl. Tillbaka till teet. Situationen gjorde att jag behövde hitta en ny lösning och genom en branschkollega kom jag i kontakt med ett svenskt företag som arbetar med import av te och andra fantastiska råvaror. Det blev början på ett samarbete som vi har fortsatt med sedan dess.
Idag arbetar vi på två olika sätt med vårt tesortiment. Dels väljer vi redan färdiga, klassiska teblandningar som vi köper in i större volymer. Dels utvecklar vi egna smakkombinationer tillsammans med vår leverantör, blandningar som är unika för K LAGERQVIST. Och det är såklart den senare delen som är allra roligast!
Att börja med en känsla eller en smakidé och sedan fundera över vilka råvaror som skulle kunna skapa just den upplevelsen. Ibland vill jag ha något varmt, kryddigt och omfamnande. Andra gånger något friskt, blommigt eller lite oväntat. På många sätt liknar processen faktiskt arbetet med våra klädkollektioner. Allt börjar med en idé och en känsla som sedan ska översättas till något konkret. I ena fallet handlar det om kulörer, material och silhuetter. I det andra om dofter, smaker och råvaror. Och i båda fallen vill jag skapa något som får ta plats i människors vardag och ge något som förhöjer en stund av livet.
Den kanske mest spännande nyheten i vårt tesortiment just nu är ett nytt örtte med drakfrukt och kollagen. (Reklam)
Jag har nämligen börjat intressera mig alltmer för ingredienserna med fokus på kvinnohälsa och välbefinnande.
Mitt eget tedrickande ser ungefär ut så här: en eller två koppar kaffe när jag vaknar och sedan te under resten av dagen. Gärna pepparmynta, som jag upplever är skönt för svullen mage och också vårt nya örtte med drakfrukt och kollagen. Det är såååå gott!
Kollagen är ju ett protein som finns naturligt i huden, lederna, senorna och kroppens bindväv. Det bidrar bland annat till hudens struktur och elasticitet. Det finns också viss forskning som tyder på att kollagentillskott kan ha positiva effekter på hudens återfuktning och lindra ledsmärta hos vissa personer även om forskningen inte ger några tydliga svar kring detta.
Nu ska man förstås inte förväxla en kopp te med ett kollagentillskott. Jag vet faktiskt inte om mängden kollagen i vårt te gör någon märkbar skillnad för kroppen. Och någon mirakelkur är det absolut inte. Men jag tycker att det är spännande att utforska ingredienser som också har en koppling till hälsa och välbefinnande.
Och smaken då! Ett fruktigt te med drakfrukt och bär, fina inslag av hibiskus och ros. Friskt, mjukt och alldeles underbart gott. Dessutom är det koffeinfritt vilket gör att det passar lika fint under dagen som på kvällen.
En liten vardagsritual som får ta plats i min egen hälsorutin i alla fall.
Visste ni att allt riktigt te kommer från en och samma växt? Den heter Camellia sinensis och är en tebuske som odlas på många håll i världen. Det fascinerande är att samma växt kan ge oss många olika sorters te, med helt olika färger, dofter och smaker. Det är framför allt hur bladen behandlas efter skörd som avgör vilket te vi får.
Grönt te dricks traditionellt mycket i Japan och Kina. Efter skörd hettas bladen snabbt upp för att förhindra oxidation och torkas sedan. På så sätt behåller de sin gröna färg och många av sina naturliga växtämnen, bland annat antioxidanter. Smaken är ofta frisk, gräsig och lite örtig.
Vitt te är en av de mest varsamt behandlade tesorterna. Här använder man unga knoppar och späda blad, ofta täckta av små silvervita hår. De plockas vanligtvis för hand och får sedan vissna och torka försiktigt. Resultatet blir ett milt, elegant te med fina smaker.
Svart te produceras på många håll i världen- bland annat i Indien, Sri Lanka och Kina. Efter skörd får bladen vissna innan de rullas eller bearbetas så att de kan oxidera. Det är den processen som ger teet dess mörka färg och fylliga, kraftigare smak.
Örtte är egentligen inte te eftersom det inte innehåller blad från tebusken. I stället består det av olika örter, blommor, frukter och kryddor. Örtblandningar har använts i århundraden, både som njutningsdryck och inom traditionell läkekonst. Pepparmynta, kamomill, hibiskus och citronmeliss är några ingredienser du säkert känner till. Många örtteer är dessutom naturligt koffeinfria.
Rött te, som vi ofta kallar rooibos, kommer inte heller från den vanliga tebusken. Rooibos och honeybush är två olika växter som växer i Sydafrika. Efter skörd bearbetas bladen och får vanligtvis genomgå en oxidationsprocess innan de torkas. Det ger drycken dess varma färg och mjuka, lite söta smak. Båda är naturligt koffeinfria och väldigt goda att dricka på kvällen.
En sak som gör stor skillnad för smaken är hur varmt vatten man använder. Olika tesorter trivs nämligen bäst vid olika temperaturer. För varmt vatten kan göra framför allt grönt och vitt te beskt, medan svart te och örtte ofta behöver hetare vatten för att utveckla sina smaker ordentligt.
Vitt te: 70–80°C – varsam bryggning som bevarar de fina, milda smakerna.
Grönt te: 70–80°C – för varmt vatten kan göra teet beskt.
Svart te: 90–100°C – hett vatten lyfter fram den fylliga smaken.
Rooibos och honeybush: 95–100°C – tål kokhett vatten och längre dragning.
Örtte och fruktte: 100°C – kokande vatten hjälper örter och frukter att frigöra sina smaker.
Dricker ni mycket te förresten?
Själv varierar jag mitt tedrickande efter årstid. Under sommaren blir det mycket kallbryggt te, gärna med is och kanske lite färska örter, is eller frukt. Under vinterhalvåret vill jag ha mitt te varmt, gärna i en riktigt stor kanna. En favorit är vårt Pumpachai 018, som jag dricker med en skvätt havremjölk och lite honung. Så otroligt gott! Kryddigt, värmande och nästan som en liten dessert i koppen. Här finner ni våra teblandningar>>
Det är fint med hela ritualen kring te tycker jag. Ska genast brygga mig en kanna och ta med mig ut i höstsol och trädgård där jag försöker städa upp inför kommande vinter.
Jag har befunnit mig i en riktig kommunikationssvacka när det gäller mitt eget varumärke ett tag nu. Inte känt mig särskilt inspirerad och om jag ska vara ärlig inte heller tyckt att det varit speciellt roligt. Det är ju så lätt att stoppa huvudet i sanden när man känner så. Strunta lite i marknadsföringen och den digitala närvaron. Bara tuffa på, hålla tummarna för att det säljer ändå och kanske luta sig mot gamla meriter. Men det funkar ju sällan så. Öron bör hållas mot rälsen och tungan vara rätt i mun om man säger så.
Det märks på försäljningen då man svajar och tappar grepp och lust.
Skärpning!
Men vad tar jag då till för medel när jag inser att varken motivation, kreativitet eller lust infinner sig på beställning? Jo, då är det tyvärr pannben som gäller. Och några ganska enkla verktyg.
I mitt fall handlar det om att plocka fram kalendern, förbereda uppslag för innehåll och planera publiceringar. Skapa lite struktur kring arbetet och sedan bara göra. Göra igen. Och imorgon göra samma sak. Ibland måste man ta sig upp på hästen innan man känner för att rida.
Jag tänker mycket på begreppet execution. Alltså förmågan att genomföra sina idéer. Det finns så otroligt många kreativa småföretagare som sitter på fantastiska idéer, produkter och möjligheter, men som inte riktigt lyckas paketera, kommunicera och visa upp det de skapar. Kanske för att de inte tycker att just den delen av företagandet är särskilt rolig. Eller ens speciellt viktig. Visst kan man köpa in den kompetensen från en kommunikations- eller mediebyrå, men det kan snabbt bli en ganska dyr historia. Och där riskerar ju tyvärr hela affären att försvinna om marginalerna är små.
Hur ska kunden hitta dig om du inte berättar att du finns? Världen är full av kreativa idésprutare, men det är betydligt färre som faktiskt genomför.
Jag tror att det är just där en stor del av skillnaden ligger. För det krävs pannben. Att lägga undan både prestige och skämskudde. Tro på sin idé, våga ta plats, sträcka på sig och visa upp det man har skapat. Även när det känns lite obekvämt, när man tycker att man upprepar sig eller när responsen uteblir. Och sedan göra samma sak imorgon igen. Och dagen efter det.
Det behöver inte vara så komplicerat. En smartphone, ett enkelt redigeringsprogram, lite lekfullhet och nyfikenhet. En mapp där man sparar inspiration och idéer. Tid som man avsätter i kalendern för att skapa innehåll och en enkel publiceringsplan som hjälper en att hålla i arbetet.
Man kan inte sitta och vänta på att inspirationen ska knacka på dörren varje morgon. Ibland kommer den ju faktiskt först när man har börjat arbeta. Kreativitet är en fantastisk tillgång men idéerna behöver också omsättas i handling. Ibland tror jag att det är just det där ganska oglamorösa, konsekventa arbetet (köttandet liksom) som är skillnaden mellan en fin idé och ett företag som faktiskt rullar.
Och på tal om att synas och nå ut. En annan sak jag har funderat på. Har du en vän som driver ett litet företag? Som försöker nå ut med sina produkter, sälja en tjänst eller bygga upp något från grunden? Men vad fasen. Det minsta vi kan göra är väl att hjälpa till lite?
Gilla ett inlägg. Lämna en kommentar. Dela något vidare ibland så att fler får upp ögonen för det personen skapar.
Det kostar absolut ingenting och tar några sekunder av ens tid. Men för den som sitter där och försöker få sitt företag att gå runt kan det betyda så otroligt mycket. Både för synligheten, försäljningen och inte minst för känslan av att någon faktiskt hejar på. Jag tycker ibland att det är lite märkligt hur mycket tid och engagemang vi kan lägga på att diskutera Kylie Jenners medverkan i Victoria’s Secret eller Urbans framträdande i Skavlan men inte orkar uppmärksamma det våra egna vänner försöker åstadkomma. Missförstå mig rätt. Ingen är skyldig att agera marknadsföringsavdelning åt sina vänner. Men lite generositet och uppmuntran kan man väl ändå bjuda på?
Jag tror att vi ibland underskattar hur stor betydelse de där små handlingarna har.
En kommentar, en rekommendation eller ett delat inlägg kan vara precis det som gör att någon ny hittar fram till ett litet företag. Det är väl ändå ganska fint att vi med så små medel kan hjälpa varandra framåt.
Till dig som själv sitter med en idé, en produkt eller ett företag som du försöker få fart på. Fortsätt. Visa upp det du gör. Berätta varför det finns. Våga vara lite tjatig. Själv ska jag återgå till min publiceringskalender. Plaggen säljer inte sig själva även fast jag tycker att de borde det… kram o fin dag.
